Särna Kyrkliga syförening

Verksamhetsberättelse 2012

Särna Kyrkliga syförening har varit verksam sedan början av 1900-talet. Medlemmar har under åren kommit och gått och föreningen har för länge sedan passerat miljonstrecket för intjänade kronor på fina och välgjorda handarbeten. Adventsauktionerna har under alla år lockat många hugade spekulanter, som generöst ropat över varandra för att komma över de åtråvärda alstren.

Många hjälporganisationer, både nationellt och internationellt, har under åren erhållit fina ekonomiska bidrag till sina verksamheter.

För ca 6 år sedan började tyvärr syföreningens ”storhetstid” med ett 15-tal aktiva damer, stagnera. När de sykunniga damerna en efter en lämnade oss, visade det sig svårt att fylla tomrummen. Intresset för handarbetets konst var tydligen inte lika stort längre, i varje fall inte i föreningsform.

Vi är nu sex-sju tappra damer kvar, som trots färre flitiga fingrar, ändå har lyckats åstadkomma fina resultat vid de senaste årens auktioner. Vi träffas varannan vecka, fikar, pratar och har trevligt. Lite handarbete blir det förstås också, men det sociala umgänget är minst lika viktigt.

Förra årets vinst, 20.000:-kr, skänktes oavkortad till Särna Äldreboende för iordningställande av en uteplats till trevnad för alla inneboende där.

Kerstin Bergström

Vill du vara med i vår syförening? Kontakta Kerstin Bergström via mail eller telefon 0253-322 12.

 

Särna Kyrkliga syförening år 2000

Syföreningen år 2000

Fr.v.: Kerstin Bergström, Adela Hedlund, Gudrun Rusk, Ruth Nordqvist, Eivor Norén, Signe Martinsson, Anna Hesselius, Inga-Britt Jannesson, Maria Haraldsdotter, Alice Bäckman. Sittande: Albertina Emretsson, Per Boreklev och hunden Silas. Ingrid Boreklev saknas på bilden.
Foto: Johnny Lycke

Flitens lampa lyser i Kyrkbacksgården i Särna. Tolv flinka damer böjer sina mer eller mindre grånade huvuden över strumpstickor, sy- och virknålar. Lille Silas, knappt ett år gammal, har för tillfället tröttnat på att jaga garnnystan och trådrullar och sussar nu gott på sin ”snuttefilt” nedanför mattes fötter.

Det är Kyrkliga syföreningens damer, som denna torsdagskväll åter har samlats för ett par timmars gemenskap i handarbetets tecken. Silas är prostens hund, av rasen Irländsk setter, som med sin ringa ålder drar ner genomsnittsåldern betydligt hos föreningens till åren komna medlemmar. Signe och Albertina är de två äldsta i sällskapet med sina 90 resp. 86 år.

Syföreningen har varit verksam sedan tidigt 1900-tal och några av deltagarna har varit föreningen trogen sedan starten. Damerna är inne i slutfasen inför den årliga julauktionen och stickorna och nålarna flyger kanske lite raskare än vanligt just den här kvällen för att allt ska hinna bli färdigt innan den stora dagen. Lotterierna har redan startat med bl.a. virkat sängöverkast, trasmatta och broderad bonad som åtråvärda vinster. Julskinklotterierna är också populära och går åt som smör i solen på lottmarknaden. Det ser lovande ut med auktionsalster även den här gången och ”lotterigeneralen” Inga-Britt ser nöjd ut med årets produktion.

Varannan torsdag under höst- och vårsäsongen träffas dessa flitiga damer för en stunds avkoppling från hemmets sysslor. Under kvällen håller prosten en kort andaktsstund och kaffe och hembakat bröd serveras av den, som för kvällen står som värd.

Just den här kvällen är det Albertinas och Marias tur. De bjuder på kaffe och smörgåstårta.

Nu finns det många produktiva damer, som inte kommer till Kyrkbacksgården och utövar handarbetets ädla konst där, utan tillverkar sina alster i hemmets lugna vrå och skänker dem sedan till syföreningen. Ett viktigt tillskott som föreningen är mycket tacksam för.

Behållningen från hela verksamheten går till välgörande ändamål.

I TV- och dataålderns tid ges det tyvärr alldeles för lite utrymmen för sådana här sammankomster. Om inte nya medlemmar kommer till, är det stor risk att de här damerna blir de sista utövarna av den här formen av gemenskap. Vi hoppas verkligen att det inte blir så. De här unika tillfällena till möten mellan människor får inte dö ut!

Text: Kerstin Bergström