Carl von Linné

I Linnés fotspår i Norra Dalarna

Av Anders Ejdervik

Tänk dig att följa en av de stora forskarna på en spännande upptäcktsfärd genom vildmarken!
Tänk dig en resa genom milsvida skogar till fjällen där renarna betar och där vattnet är klart och friskt. En resa med både strapatser och avkoppling. En resa där du får möta nya äventyr varje dag!

Låter det spännande?
Följ då med på en resa i Linnés fotspår. Vi ska läsa hans dagbok och följa honom genom vildmarken!
Det blir en annorlunda resa där gammalt och nytt blandas. En resa där du får ta fantasin till hjälp.
Carl von Linné gjorde resan år 1734. Landshövdingen i Falun hade gett honom uppdraget att utforska de norra delarna av Dalarna.
Linné valde ut sju kamrater för resan. De red från Falun den 3 juli 1734. Almanackan ändrades några år senare, så vi får lägga till 11 dagar för att få motsvarande datum!

Linné – vem var han?
Linné var en världskändis från 1700-talet. Han gav latinska namn åt många växter och kallades ”Blomsterkonungen”. Han gjorde uppmärksammande resor och höll föreläsningar som drog stora skaror av åhörare.
Linné föddes i Råshult i Småland 1707 och var alltså 27 år när han gjorde sin dalaresa. Då hette han fortfarande Carl Linnaeus. Några år senare adlades han och fick namnet von Linné. I den här skriften kallas han genomgående Linné. Så är han mest känd.

Äventyret börjar
Vid Älvdalsåsen börjar äventyret! Nu är det slut på landsvägen. Vildmarken väntar! Linné är på väg mot fjällen. Han har skaffat färdledare för att hitta rätt. Särna är första etappmålet.
Sällskapet har övernattat i byn Åsen. Vid soluppgången startar man den långa färden mot Särna. Redan efter några kilometer måste de vada över Dalälven. Vägvisaren går före ut i älven. Vattnet når ända upp under armarna!
Vägen blir allt sämre och Linné klagar. Det ligger nedfallna trädstammar över vägen. Lösa stenar gör det svårt att gå. I dagboken skriver han om stigen: –Den var svår att gå, ännu värre att rida och alldeles omöjlig att köra!
Vi har det lättare. Vägen är belagd ända upp till Grövelsjön. Vi kan ta bil eller buss – eller varför inte cykel!
Vi passerar Dalälven på en bro nedanför byarna Brunnsberg och Åsens och passerar intill Åsens kraftverksdamm. Det gamla vadstället finns inte kvar. Där ligger en sjö i dag. Från Åsendammen skymtar vi ett ännu större dammbygge. Det är Trängslets kraftverk. Den uppdämda sjön når ända till Särna!

Gryvelåblästan
Ungefär 15 km norr om Åsendammen träffar vi på en skylt med kringla och texten ”Gryvelåreservatet”. Det är ett naturreservat med ett friluftsmuseum som visar skog och skogsbruk.
Det blir en omväg på några kilometer att fara dit, men det är värt besväret. Extra festligt är det förstås på Gryvelådagen i slutet på augusti när Älvdalens Utbildningscentrum visar kolning, tjärbränning och järnframställning.
Här på skogen tillverkades järn av myrmalm på Linnés tid. I dagboken berättar han hur man gjorde. –3 mil från Åhsarna voro några hus byggda. Blästorna kallade, varest man tillverkade järn.
Han beskriver noggrant de små ugnarna. De var 75 cm höga och hade hål upptill där ved och malm fylldes på. De var byggda två och två med ett litet vattenhjul mellan sig. Vattenhjulet drev ett par blåsbälgar.
Av järnet smiddes liar. Det var en stor exportartikel på den tiden. Fortfarande finns lien kvar i Älvdalens sockenvapen!

Linné kommer till Särna
Efter den långa färden genom skogen kommer vi fram till Särna. Vi tittar i dagboken för att se vad Linné skriver!
–Man reste vid solens uppgång från Åsarna över den 6 mil långa skogen till Särna dit man efter midnattstiden ankom.
Sällskapet närmar sig fjällen. I norr blånar Städjan. Klimatet är kärvare än vid Siljan. Linné noterar: –I trädgårdarna växte inga fruktträen, appel, päron eller körsbär.
Det är söndag när Linné kommer till Särna och han går i kyrkan. Samma kyrka finns kvar i dag. Vi hittar den mellan nya kyrkan och sjön.
Alldeles intill kyrkan ligger Särna Gammelgård. Här finns ett eldhus av det slag som Linné beskriver i sin dagbok: –Vid alla gårdar brukas ett slags hus, eldhus kallade, utan spis. Mitt på golvet är en gråstensmur, på vilken eldas. Runt omkring äro bänkar att ligga uti.

Lomkällan
För Linne fortsatte strapatserna nästa dag den 15 juli. –Man reste ifrån prästegården efter middagen närmare åt fjälls. Vägen tycktes i förstone vara dräglig, men ju längre han var, desto svårare blev han ock.
Vi följer honom norrut. Vi far i stort sett samma väg som han red, men vi har mer att se på i dag. Vid Lomkällan, skogsmuseet, finns en fin rastplats på vägen mot fjället.
En kilometer från Lomkällan går en avtagsväg till byn Mörkret och Njupeskärs vattenfall – det högsta i landet. Det missade Linné!
Vi fortsätter förbi Särnaheden, en by som fanns redan på Linnés tid. Härifrån kommer den legendariske skidåkaren ”Särna-Hedlund”.
Redan på Linnés tid var särnaborna duktiga skidåkare. Han skriver i dagboken att folket åkte mycket skidor. De kunde åka 10 till 12 ”svenska mil” på en dag.

Färden går mot Städjan
Efter Särnaheden lämnar vi för ett tag Linnés färdväg. Han håller sig kvar på älvens västra sida, men vi far över den på bron några kilometer bortom Särnaheden.
Vid avtagsvägen mot Tännäs och Fjätervålens fritidsby möter vi Linné igen. Här vadade sällskapet på nytt över Dalälven. –Vattnet gick nu ej mer än till knäes på hästen och detta sundet kallades Elfros.
Några kilometer landsväg kan vi följas åt, men snart skall vi skiljas igen. Linné och hans sällskap rider rätt mot Städjan. Den stig de följde finns kvar, men är vår att hitta.
Strax innan Linné viker av från vår väg passerar vi en skylt som pekar mot Larstjärnarnas Fjällfiskecenter. Linné passerade alldeles intill tjärnarna. Vi kan stanna till och pröva fiskelyckan.
Linné och hans sällskap övernattar vid Gudmundsåsen. Nästa dag bestiger de Städjan. Hästarna lämnar de vid foten av fjället.
Det kan hända att vi möter ryttare i dag: Idrefjälls ridskola brukar göra utflykter mot Städjan.

Övernattning i Idre
Sent på kvällen kommer Linné och hans sällskap till Idre. De passerar förbi den plats där Idrefjäll ligger. Då var det vildmark. I dag finns det värdshus och stugor, liftar och vattenrutschbanor och mycket mer!
Linné och hans kamrater vilar i en tom fäbod. För att hålla myggen borta gör de upp eld på jordgolvet. De har svårt att få elden att ta sig. När det äntligen brinner så tar det eld i takbräderna!
Linné passerar Idre också på hemvägen. Då skriver han i dagboken: –Man väcktes om morgonen vid solens uppgång av herden, som spelade reveljen för sin boskap på ett horn så väl, att eko gav en behagligare resonans än man någon tid hört.
I dag är Idre ett litet modernt samhälle med affärer, post- och bankservice, skola, bensinmack och små turistanläggningar.

Vidare mot Grövelsjöfjällen
Från Idre fortsätter vi norrut mot Grövelsjön. Linné och hans sällskap gör en kort dagsetapp. De far till Gröveldalsvallen, två mil norr om Idre. De startar sent på dagen. Klockan åtta på kvällen är de framme.
Skogen börjar glesna. Linné lägger märke till att träden är små – trots att de är gamla. Han närmar sig fjällen och trädgränsen.
Nästa dag ligger Linné och hans kamrater kvar i Gröveldalsvallen. Det ösregnar. Han klättrar upp i ett träd för att få syn på fjällen.
På natten blir det frost. Mitt i högsommaren, den 29 juli enligt vår tideräkning, ligger isen tjock i kärren! Inget ovanligt. Här i fjälltrakterna kan det bli nattfrost även på sommaren!

Styrekprovet
Nästa dag drar Linné och hans sällskap vidare. Tidigt på morgonen bryter man upp från Gröveldalsvallen. Redan efter några hundra meter är det dags för vadning. På andra sidan ån väntar det stora styrkeprovet.
Linné berättar att det bredvid stigen låg en sten som vägde ett och ett halvt pund (ungefär 12 kilo) Bara den som klarade att lyfta stenen på raka armar över huvudet fick fortsätta till Grövelsjön! De andra fick vända!
Anledningen var kanske att man inte ville ha med småbarn. De skulle bara äta upp matsäcken – och inte orka bära hem någon fisk!
Styrkeprov eller inte, vi fortsätter mot Grövelsjön. Nu får vi välja – landsväg eller fjäll. Om vi ska följa Linnés fotspår får vi lämna vägen och ge oss ut i skogen. Vi slipper vada – det finns en bro bakom Gröveldalsvallen.
Någon röjd och rösad led finns inte! Det får bli kompassgång upp till fjället! Terrängen är svår i början, men när vi närmar oss fjället blir den bättre.
När Linné passerat skogen och kommer upp på fjället pustar han ut! –Vägen var bekvämligare än nere i skogslandet, skriver han.

Renar
Vi kan också ta landsvägen från Gröveldalsvallen mot fjället. Då träffar vi på Linnés stig vid Lövåsen. Därifrån går leden norrut mot Grövelsjön. Det är stora chanser att vi får se renhjordarna gå och beta på fjällsluttningen, eller söka svalka på snöfläckarna. Nu är vi gäster i renarnas rike! Stör dem inte! De behöver lugn och ro.
Det är Idre sameby som bedriver renskötsel här – sydligast i landet. Renarna har sitt sommarbete på Långfjället. Linné träffade inga samer på sin resa, men han såg vildren!
Linné är förvånad över att han inte hittar så många växter. Han hade tidigare gjort en resa i Lappland och trodde nog att han skulle finna många nya växter i dalafjällen. –Man fann ej ens tiondelen igen av de lapska.
De vanligaste växterna på fjället är lavar och ris av olika slag som blåbär, ripbär, kråkbär och dvärgbjörk. Färgprakten i september är enastående!

Vår Herres altartavla
Om vi inte går fjällstigen så kan vi följa landsvägen till Grövelsjön, vägens ände och porten till vildmarken! Då kommer vi att passera genom den lilla fjällbyn Storsätern. Här måste vi stanna och gå in i kapellet. Det bjuder samma lugn och stillhet som naturen omkring. Altartavlan är ett verk av Vår Herre.
Vid Grövelsjöns strand slår Linné läger. Hästarna har vadat över Grövlan där ån rinner ut.
Vi kan slå läger som Linné, men vi kan också ta in på STF:s Fjällstation, eller på något av de små trivsamma hotellen i bygden. Här har man vana på att ta hand om turister!
Från Grövelsjön går det ut en mängd leder och stigar. Här kan du stanna till och göra dagsturer innan du går vidare i Linnés fotspår.
Där Linné vadade över ån finns det i dag en liten hängbro. Den tar vi! På andra sidan bron börjar Linnéstigen – vandringsleden som går upp över Salsfjället och vidare in i Norge. Här gick Linné och hans sällskap den 20 juli 1734!

Väglöst land – Gränslöst land
Nu måste vi lämna vårt fordon om vi ska kunna komma vidare i Linnés fotspår. Här är det väglöst land. Dagsetappen över fjället blir drygt två mil!
Stigen är väl trampad. På Linnés tid var den kanske svår att se men idag är det många som gått den. Bitvis är stigen spångad. Det är Domänverket/Sveaskog som gjort det lättare för vandrare.
När vi kommer en bit upp på Salsfjället sluttning kan vi se något egendomligt. På andra sidan Grövelsjön syns det tydliga terrasser på fjällsluttningen!
Det är vågskvalp från en sjö som sedan sänktes i etapper. Terrasserna är alltså gamla sjöstränder! De syns fortfarande tydligt.
Linné såg samma sak. Så här skriver han i dagboken: –Folket sade att ränderna var formade av sjövattnet som stått så högt efter syndafloden!
I Lilla Olån som rinner från Salsfjällets sydsluttning händer det numera att man kan träffa på guldvaskare. De hittar inga stora guldklimpar, men kanske ett och annat litet korn!
Efter ett par kilometer passerar vi norgegränsen och det långa stängsel som ska hålla renarna på plats. Vi följer Linnéstigen över Salsfjället. Vi går i sadeln mellan andra och tredje toppen – precis om Linné gjorde!

Falkfångst
Så bär det uppför igen innan stigen svänger åt höger förbi Elgåhogna. Just här på den lilla fjälltoppen träffar Linné på falkfångare! Det var långväga gäster som letat sig hit ut i vildmarken. –Fransoser och holländare, skriver han i dagboken.
Berättelsen om falkfångarna är otrolig. De bodde i en liten låg jordkoja mitt uppe på fjället. Runt väggarna i kojan fanns små gluggar som kunde täppas till med grästorv. Här levde de under flera veckor på sommaren.
Fångsten av falkarna skedde med hjälp av nät och lockfåglar. När falken slog ned för att fånga en fastbunden duva fångades den i ett grovt nät.
–När falken är fångad klippes näbb och klor. På falken klädes en myssa, skriver Linné i dagboken.
De fångade falkarna förvarades inne i kojan och matades med kött tills falkfångarna for hem. Falkarna dresserades sedan till jakt och såldes för stora pengar!
Linné ville nog inte byta med falkfångaren. Han skriver i sin dagbok: Han måste sitta i sin koja utan ved och varm mat så mången dag uti ett fuktigt, kallt, blåsande och ofta regnaktigt väder!
Något falkläger finns inte idag, men nog vore det spännande att hitta lämningar efter det bland alla stenarna på fjälltoppen!

Svukurisets Fjällstation
Vi går vidare. Vi passerar Elgåhogna och kommer fram till Revlingsjön. Här rastar Linné. I dagboken skriver han: –Här var en liten fiskarkoja, i vilken man vilade en liten stund.
Den fiskarkojan är försvunnen, men här finns några privatägda stugor – och en skylt som berättar att Linné rastat här!
Så kommer vi fram till Svukuriset. Här har Norska Turistföreningen en liten fjällstation. Den är öppen och bemannad sommartid. Här kan vi få både mat och husrum!
Härifrån fortsätter Linné sin resa till Røros i Norge. Han skriver inte så mycket om norgebesöket i sin dagbok. Hans uppdrag är ju att utforska norra Dalarna!
Från Røros vänder han tillbaka samma väg förbi Svukuriset. På hemvägen bestiger han Store Svuku. En upplevelse som gör honom hänförd!
Den 27 juli står han på toppen, helt utmattad efter klättringen. Han skriver i dagboken: –Här hade man en makalös utsikt över fjällen!
Så återvänder Linné till Sverige och Grövelsjön. Nu går han en annan väg. Han går till norra änden av Grövelsjön. Han träffar inga bofasta där, men han hittar ett eldhus där han övernattar. Den 28 juli lämnar han Grövelsjöfjällen. –Man kom på samma väg som man bortreste.

Råd och recept
I sin dagbok ger Linné råd om hur befolkningen skulle kunna livnära sig. Vad sägs om lite lavsoppa?
–Islandsmossan som här så ymnogt växer, borde användas till gröt och välling för det fattiga folket, som äga så litet säd.
Han samlade också recept. Så här tillagas barkbröd: –Barkbrödet bakas så. När barken är avskalad, torkas han, males, siktas, lägges i baktråg utan jäst, slås på kokhett vatten, arbetas, bakas till tunnbrö.
Och så här tillverkades gubbost på Linnés tid: –Söt mjölk löpades, osten upptogs, vasslan koktes, de fördelta upptagna osten lades åter uti, koktes, späddes med smör eller färsk grädda, koktes tills den stelnade, smakade helt sött och väl.
Gubbost är en delikatess som fortfarande tillverkas.
–Alla källor förde ett vatten vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som dess smak. Det vatten smakar rätt som intet smakar!
–Man saknade ner i landet det härliga fjällvatten man fått från källorna upp i fjället.

Texten kommer från Linnéguiden som utgavs av Turiststiftelsen Idre-Särna-Grövelsjöfjällen. Texten skrevs av Anders Ejdervik som välvilligt låter Särna Turistförening använda den.