Järnbäraland

Järnbäraland omnämns första gången i den isländske författaren Snorre Sturlassons (1179-1241) berättelser om kung Sverres färd år 1177 genom Värmland och norra Dalarna. Var järnbäraland exakt är beläget går ej att fastställa men troligt område är norra Värmland, övre Dalarna norr om Siljan och sydvästra Härjedalen.

I ett historiskt perspektiv har järnhanteringen betytt mycket för hela landets utveckling. Under 1700-talets mitt stod Sverige för 40 % av järnproduktionen i världen. Innan järnmalm började brytas i gruvor var myrmalm en viktig råvara för järnframställning.

I norra Dalarna finns gott om myrmalm. Berggrunden i området innehåller järn som lakas ut och samlas som korn eller små klumpar av oxiderat järn i myrar. Järn från myrmalm har haft stor betydelse för försörjningen i trakten. Man bedrev byteshandel och betalade ofta med järn och smide. Myrmalmen i Särnaområdet var eftertraktad och det blev konkurrens om järnet, särskilt av folket från Lima och Älvdalen eftersom deras egna malmtäkter sinade.

Blästerugnar och platser där man framställde järn är kända från ett 60-tal ställen i Särna socken. Dateringar som genomförts av 8 stycken av dem, visar en kontinuitet från tidigt 1300-tal till senare delen av 1800-talet. Den äldsta är daterad till 1345 enligt C-14 metoden.

Så sent som i slutet av 1700-talet etablerades ett järnbruk (stångjärn) vid Garsjön i Särna. Det kallades allmänt för ”Bruket” vilket det fortfarande gör idag. Den malm som användes var myrmalm. Fältprosten Arnberg i Särna och landshövdingen i Kopparbergs län var en tid ägare. Verksamheten vid Bruket varade i ungefär 50 år.

Brukssigillet för Bruket är mycket likt sigillet hos Stjärnsunds Bruk, vilket i sin tur har koppling till den välkände uppfinnaren Christoffer Polhem. Det finns ett släktskap mellan Polhem och Arnberg.

Stångjärn från bruket transporterades helst vintertid men även till viss del under sommaren. Man använde båtar längs Galån ned till Fuluälven och Västerdalälven för vidare transport till bland annat Lima.